Vigselstoryn
Det hela började egentligen i onsdags när vi gjorde förberedelser med tårta och mat. (Vi gjorde allt själva med hjälp av Joél mamma, sannas pappa och goda vänner). I onsdags var vi redan ganska uppstressadade över att hinna klart allt, då tyckte Joéls kompis som skulle vara "bestman" på bröllopet att Joél skulle följa med på svensexa, vilket han inte kunde just när han ville för Joél hade fullt upp med att göra klart programmet till kyrkan och ett festprogram. Även om Joél då sa att han inte hade tid just då men ett par timmar senare kunde "bestman" få komma upp på en fika iaf. Så senare på kvällen hörde han av sig och talade om att han hade viktigare saker för sig än ett bröllop på lördag. (jättekul, eller inte). Så redan då gick saker och ting riktigt illa, men vi frågade en annan gammal kompis (Joche Kåhlman) om inte han kunde tänka sig att bli "inkastad" på platsen, vilket han mer än gärna gjorde. Då kände vi räddningen. Det skulle till och med kunna bli ännu bättre än tänkt.
På torsdagen så skulle vi göra i ordning tårtor och lite annat till "den stora dagen". Först av allt så lyckades vi bränna vid ett par tårtbottnar när vi bakade dem, så när vi skulle börja om från början pajade elvispen. En skitsak men i det stora hela ganska så förtvivlande. Sedan skulle vi göra chokladmouse till tårtan som vi skulle ha i den som fyllning, självklart skar det sig så det var bara att tänka tanken på att göra ny, vilket tar sin lilla tid, som vi inte hade så vi fick göra det bästa av situationen. Sen skulle tårtorna fyllas, och så gjorde vi tårtlock i "sockerpasta", det gick väl inte världsbäst det heller. Men vi sänkte våra krav rejält efter det vi råkat ut för.
Klockan var sent när vi lyckades komma iväg till Joéls mamma för att hämta brudklänningen. Vi tog med två av tårtorna dit också för vi hade lite ont om plats i kylen. När vi kom hem därifrån började vi med lunch/middag för vi hade ju inte ätit något på hela dagen. Vi slängde ihop en pizza som vi åt framåt två.
Så plockade vi i ordning alla saker som vi skulle ta med oss till festlokalen, som vi skulle ordna under fredagen.
Klockan tickade och blev nästan tre innan vi hittade sängen. Ändå hade vi inte hunnit med allt vi skulle gjort. Men vi sa det att vi får mer krafter om vi sover lite och går upp lite tidigare och fixar klart det vi inte hann.
Fredagen började i samma höga tempo som onsdagen och torsdagen passerat i. Allt gick relativt bra förutom att det tog längre tid med allt än vad det var tänkt. Vi fick hjälp av Mia som skulle vara tärna och Mikke som var vår toastmaster, att fixa i ordning i lokalen. Tiden flög i väg och stressen ökade, vi hade hoppats på att vi skulle kunna lägga i hop tårtorna och dekorera dem det sista vi gjorde i lokalen och vara där i från vid halv nio nio tiden, dels för att hinna hem och städa i det kaos det blivit här hemma under onsdagen och torsdagen med grejer över allt, mat och bakrester mer än högt och lågt.
Men som sagt, saker tar längre tid än vad man kan tro. Sannas far och bröder kom till stan och skulle hjälpa oss. Sannas ena bror skulle under lördagen spela i kyrkan och var tvungen att öva tillsammans med den som skulle sjunga, vilket var Joches mamma. Han var nervös och ville att Joél skulle följa med honom när han övade, vilket han gjorde och då var tvungen att lämna Sanna ensam i festlokalen tillsammans med tärnan, de gjorde ett kanonjobb medan Joél var borta, men Sanna hölt på att bryta ihop av stress och nervositet tills när Micke kom dit och hjälpte till att styra och ställa lite en stund. (Vänner som ställer upp och är hjälpsamma är underbara). Sannas pappa som kört från Småland var jättetrött men ställde ändå upp på att åka runt hela stan och göra ärenden mm. Utan honom hade vi inte hunnit klart innan vigseln. Hans ögon gick i kors hela kvällen men ändå ställde han upp.
Vi var klara vid halv två tiden, då bar det av hem till Joéls mamma som var hundvakt till Liza. Efter att vi hämtat henne så var vi tvungna att åka ut till Beckershov (där vi har husvagnen) för att hämta en krok och löplina till Liza så vi skulle kunna binda henne utanför festlokalen på lördagen. När vi kom ut där på grusvägen var klockan två och under bilen låter det BRAK, det är avgasröret på bilen som far i backen. Som tur var så hade vi ståltråd i bilen, det var bara för oss att kasta oss på backen och försöka komma in under bilen och binda upp avgasröret det bästa vi kunde i nattmörkret med hjälp av ljuset från mobiltelefonen.
Vi kom hem i alla fall så var klockan över tre och då kom vi på att vi missat några saker som skulle till festlokalen. Sista gången vi tittade på klockan så var den fem i halv fyra.
Väckarklockan ringde klockan sju, Joél vaknade och kände att han hade extremt ont i halsen, fick knappt fram ett ord när han skulle säga något. Joél for upp fort som bara den, vräkte i sig ipren + vitamintabletter och sedan in i duschen. Sanna passade på att duscha innan vi la oss på fredagen. Tärnan (Mia) skulle komma vid åtta och äta frukost med oss och börja med Sannas hår, hon skulle få skjuts av sin bror som försov sig, så hon var inte här förrän vid nio. (Då var vår puls och stressnivå i höjden med två-tre maratonlöpares). Hon kom i alla fall och vi fick i oss lite frukost och Joél ringde som en tok till svärfar för att få hjälp att ta sig till festlokalen för att fixa det sista. Då kom vår ÄNGEL LINA som kom i tid (äntligen något som gick bra!)
Medans Sanna blev iordninggjord så skulle Joél smita iväg så han hann inte växla många ord med Lina innan han smet, stressad och nervös då som fyra till fem maratonlöpare. Vi (Joél och svärfar) stressade i väg och lämnade Liza hos Joéls mamma igen, och ner till lokalen i alla fall. Svärfar tog sin tid på sig och Joél hölt verkligen på att krevera för att allt tog längre tid än vad han räknat med.
Efter ännu mera stress så kom de hem, tyvärr så hade Lina ju smitit, men vilket resultat, Sanna var så fin. Joél vart tårögd då han aldrig sett Sanna så vacker innan. Sminkad och hon hade fint lockigt hår som hon alltid velat ha.
Tyvärr så var de inte riktigt klara med håret. 11.30 hade vi bestämt att vi skulle bli fotade vid KK av Tomas. Klockan tickade, lika så vår puls. Joél tittade på klockan en gång i minuten. De var inte klara med håret, Tomas ringde, han var på plats, våra vänner som skulle hjälpa till ringde en efter en och var på plats. Vid det laget skakade nog hela Joél av stress. Vid tio i tolv var vi i alla fall på plats, så vi kunde byta om och justera oss lite. Och där ska vi tacka Sannas faster Ninni som lugnade ner oss och till Anna-Karin som lugnade Sanna och hjälpte henne med klänningen. Det tog ju naturligtvis längre tid än vad som var tänkt också. Men när vi kom till KK så var Joél så uppe i varv att han nog kunde mäta sig med alla löparna i KK-joggen tillsammans. Både stress och nervositet och så trötthet och förkylning, halsen hölt på ta livet av honom. Vräkte i honom mera värktabletter och halstabletter.
Så blev vi fotade och fick till och med i oss lite kaffe. Under fotografering höll Joél på att svimma och Sanna kom på att "Nu ska vi verkligen gifta oss" och tårarna kom så fort hon stod mitt emot Joél under några bilder. Vid kaffet så kom vi båda ner lite i varv faktiskt. Då var det mera nervositet som spelade in. Under den lilla pausen kom Anne och Peter in på KK. Sanna visste inget om men blev riktigt glad då hon verkligen saknat dem mycket. Vi hann med att prata och fika lite med dem också. Joél gav Peter och Mikke lite info och Sanna pratade med Anne. (De skulle vara vårt värdpar).
Efter fotograferingen så bar det av till kyrkan, vi var där i god tid. Vi skulle träffa prästen en dryg halvtimme innan själva "spektaklet". Någon präst dök inte upp, förrän fem minuter innan det var dags.
Vi var supernervösa då. Sedan ringde klockorna och ja det hela började.
När vi kommit fram till prästen så kom Joél på, "shit jag skulle tagit halstabletter innan jag gick". Han ville ju inte riktigt börja hosta och harkla sig där han stod så han stod och plågade sig bra länge genom ceremonien, men så skällde Sanna på honom att han skulle smyga med halstabletter i alla fall vilket han gjorde. (Var blå i ansiktet vid den tiden). Han gjorde det och så flöt allt på nervöst vidare. Prästen vi hade under vigseln var verkligen inte vad vi drömt om. Han var snarare en mardröm. Som tur var så fick Sannas faster Ninni som är diakon göra några saker under vigseln som vi verkligen kände var underbart. Vi fick en bättre bild på hela vigseln av det som hon gjorde. Även musiken och sången vi hade med bröt av den dåliga prästen. Vi är både Jesper och Gunilla evigt tacksamma som ställde upp för oss trots lite problem.
Stina på Joéls jobb hade sagt till Joél tidigare att nervositeten skulle släppa när man var klar och gick ut ur kyrkan, gissa om hon hade rätt.
När vi väl kommit ut och blev "mottagna" utanför kyrkan så började det släppa, all nervositet och stress bara försvann.
Efteråt så blev det en biltur på landet, vi ville ju ha några utebilder också när vädret var så fint. "Vi hade iaf tur med vädret" och det blev även så att vi hann åka hem en liten stund innan vi skulle på festen. Då hann vi plocka i ordning lite här hemma och få i oss en flaska bubbelvin samt tömma Sannas bh på ris.
Efter det så var det bara att njuta, dagen var helt underbar efter det. Vår skjuts som bestod av Patrik kom och vi hamnade på en trevlig fest där allt verkligen gick som det skulle.
Nu sitter vi här och kan bara skratta åt allt som gick fel innan.
Det enda som var lite pinsamt på kvällen var väl att Joél lyckades "fälla" Sanna i golvet när han skulle luta henne bakåt och pussa henne. Men som sagt, sådant kan man skratta gott åt i dag och i framtiden. Man måste ju bjuda på sig själv även vid tillställningar.
Foto: Mikke
Foto: Mikke
Foto: Mikke
På torsdagen så skulle vi göra i ordning tårtor och lite annat till "den stora dagen". Först av allt så lyckades vi bränna vid ett par tårtbottnar när vi bakade dem, så när vi skulle börja om från början pajade elvispen. En skitsak men i det stora hela ganska så förtvivlande. Sedan skulle vi göra chokladmouse till tårtan som vi skulle ha i den som fyllning, självklart skar det sig så det var bara att tänka tanken på att göra ny, vilket tar sin lilla tid, som vi inte hade så vi fick göra det bästa av situationen. Sen skulle tårtorna fyllas, och så gjorde vi tårtlock i "sockerpasta", det gick väl inte världsbäst det heller. Men vi sänkte våra krav rejält efter det vi råkat ut för.
Klockan var sent när vi lyckades komma iväg till Joéls mamma för att hämta brudklänningen. Vi tog med två av tårtorna dit också för vi hade lite ont om plats i kylen. När vi kom hem därifrån började vi med lunch/middag för vi hade ju inte ätit något på hela dagen. Vi slängde ihop en pizza som vi åt framåt två.
Så plockade vi i ordning alla saker som vi skulle ta med oss till festlokalen, som vi skulle ordna under fredagen.
Klockan tickade och blev nästan tre innan vi hittade sängen. Ändå hade vi inte hunnit med allt vi skulle gjort. Men vi sa det att vi får mer krafter om vi sover lite och går upp lite tidigare och fixar klart det vi inte hann.
Fredagen började i samma höga tempo som onsdagen och torsdagen passerat i. Allt gick relativt bra förutom att det tog längre tid med allt än vad det var tänkt. Vi fick hjälp av Mia som skulle vara tärna och Mikke som var vår toastmaster, att fixa i ordning i lokalen. Tiden flög i väg och stressen ökade, vi hade hoppats på att vi skulle kunna lägga i hop tårtorna och dekorera dem det sista vi gjorde i lokalen och vara där i från vid halv nio nio tiden, dels för att hinna hem och städa i det kaos det blivit här hemma under onsdagen och torsdagen med grejer över allt, mat och bakrester mer än högt och lågt.
Men som sagt, saker tar längre tid än vad man kan tro. Sannas far och bröder kom till stan och skulle hjälpa oss. Sannas ena bror skulle under lördagen spela i kyrkan och var tvungen att öva tillsammans med den som skulle sjunga, vilket var Joches mamma. Han var nervös och ville att Joél skulle följa med honom när han övade, vilket han gjorde och då var tvungen att lämna Sanna ensam i festlokalen tillsammans med tärnan, de gjorde ett kanonjobb medan Joél var borta, men Sanna hölt på att bryta ihop av stress och nervositet tills när Micke kom dit och hjälpte till att styra och ställa lite en stund. (Vänner som ställer upp och är hjälpsamma är underbara). Sannas pappa som kört från Småland var jättetrött men ställde ändå upp på att åka runt hela stan och göra ärenden mm. Utan honom hade vi inte hunnit klart innan vigseln. Hans ögon gick i kors hela kvällen men ändå ställde han upp.
Vi var klara vid halv två tiden, då bar det av hem till Joéls mamma som var hundvakt till Liza. Efter att vi hämtat henne så var vi tvungna att åka ut till Beckershov (där vi har husvagnen) för att hämta en krok och löplina till Liza så vi skulle kunna binda henne utanför festlokalen på lördagen. När vi kom ut där på grusvägen var klockan två och under bilen låter det BRAK, det är avgasröret på bilen som far i backen. Som tur var så hade vi ståltråd i bilen, det var bara för oss att kasta oss på backen och försöka komma in under bilen och binda upp avgasröret det bästa vi kunde i nattmörkret med hjälp av ljuset från mobiltelefonen.
Vi kom hem i alla fall så var klockan över tre och då kom vi på att vi missat några saker som skulle till festlokalen. Sista gången vi tittade på klockan så var den fem i halv fyra.
Väckarklockan ringde klockan sju, Joél vaknade och kände att han hade extremt ont i halsen, fick knappt fram ett ord när han skulle säga något. Joél for upp fort som bara den, vräkte i sig ipren + vitamintabletter och sedan in i duschen. Sanna passade på att duscha innan vi la oss på fredagen. Tärnan (Mia) skulle komma vid åtta och äta frukost med oss och börja med Sannas hår, hon skulle få skjuts av sin bror som försov sig, så hon var inte här förrän vid nio. (Då var vår puls och stressnivå i höjden med två-tre maratonlöpares). Hon kom i alla fall och vi fick i oss lite frukost och Joél ringde som en tok till svärfar för att få hjälp att ta sig till festlokalen för att fixa det sista. Då kom vår ÄNGEL LINA som kom i tid (äntligen något som gick bra!)
Medans Sanna blev iordninggjord så skulle Joél smita iväg så han hann inte växla många ord med Lina innan han smet, stressad och nervös då som fyra till fem maratonlöpare. Vi (Joél och svärfar) stressade i väg och lämnade Liza hos Joéls mamma igen, och ner till lokalen i alla fall. Svärfar tog sin tid på sig och Joél hölt verkligen på att krevera för att allt tog längre tid än vad han räknat med.
Efter ännu mera stress så kom de hem, tyvärr så hade Lina ju smitit, men vilket resultat, Sanna var så fin. Joél vart tårögd då han aldrig sett Sanna så vacker innan. Sminkad och hon hade fint lockigt hår som hon alltid velat ha.
Tyvärr så var de inte riktigt klara med håret. 11.30 hade vi bestämt att vi skulle bli fotade vid KK av Tomas. Klockan tickade, lika så vår puls. Joél tittade på klockan en gång i minuten. De var inte klara med håret, Tomas ringde, han var på plats, våra vänner som skulle hjälpa till ringde en efter en och var på plats. Vid det laget skakade nog hela Joél av stress. Vid tio i tolv var vi i alla fall på plats, så vi kunde byta om och justera oss lite. Och där ska vi tacka Sannas faster Ninni som lugnade ner oss och till Anna-Karin som lugnade Sanna och hjälpte henne med klänningen. Det tog ju naturligtvis längre tid än vad som var tänkt också. Men när vi kom till KK så var Joél så uppe i varv att han nog kunde mäta sig med alla löparna i KK-joggen tillsammans. Både stress och nervositet och så trötthet och förkylning, halsen hölt på ta livet av honom. Vräkte i honom mera värktabletter och halstabletter.
Så blev vi fotade och fick till och med i oss lite kaffe. Under fotografering höll Joél på att svimma och Sanna kom på att "Nu ska vi verkligen gifta oss" och tårarna kom så fort hon stod mitt emot Joél under några bilder. Vid kaffet så kom vi båda ner lite i varv faktiskt. Då var det mera nervositet som spelade in. Under den lilla pausen kom Anne och Peter in på KK. Sanna visste inget om men blev riktigt glad då hon verkligen saknat dem mycket. Vi hann med att prata och fika lite med dem också. Joél gav Peter och Mikke lite info och Sanna pratade med Anne. (De skulle vara vårt värdpar).
Efter fotograferingen så bar det av till kyrkan, vi var där i god tid. Vi skulle träffa prästen en dryg halvtimme innan själva "spektaklet". Någon präst dök inte upp, förrän fem minuter innan det var dags.
Vi var supernervösa då. Sedan ringde klockorna och ja det hela började.
När vi kommit fram till prästen så kom Joél på, "shit jag skulle tagit halstabletter innan jag gick". Han ville ju inte riktigt börja hosta och harkla sig där han stod så han stod och plågade sig bra länge genom ceremonien, men så skällde Sanna på honom att han skulle smyga med halstabletter i alla fall vilket han gjorde. (Var blå i ansiktet vid den tiden). Han gjorde det och så flöt allt på nervöst vidare. Prästen vi hade under vigseln var verkligen inte vad vi drömt om. Han var snarare en mardröm. Som tur var så fick Sannas faster Ninni som är diakon göra några saker under vigseln som vi verkligen kände var underbart. Vi fick en bättre bild på hela vigseln av det som hon gjorde. Även musiken och sången vi hade med bröt av den dåliga prästen. Vi är både Jesper och Gunilla evigt tacksamma som ställde upp för oss trots lite problem.
Stina på Joéls jobb hade sagt till Joél tidigare att nervositeten skulle släppa när man var klar och gick ut ur kyrkan, gissa om hon hade rätt.
När vi väl kommit ut och blev "mottagna" utanför kyrkan så började det släppa, all nervositet och stress bara försvann.
Efteråt så blev det en biltur på landet, vi ville ju ha några utebilder också när vädret var så fint. "Vi hade iaf tur med vädret" och det blev även så att vi hann åka hem en liten stund innan vi skulle på festen. Då hann vi plocka i ordning lite här hemma och få i oss en flaska bubbelvin samt tömma Sannas bh på ris.
Efter det så var det bara att njuta, dagen var helt underbar efter det. Vår skjuts som bestod av Patrik kom och vi hamnade på en trevlig fest där allt verkligen gick som det skulle.
Nu sitter vi här och kan bara skratta åt allt som gick fel innan.
Det enda som var lite pinsamt på kvällen var väl att Joél lyckades "fälla" Sanna i golvet när han skulle luta henne bakåt och pussa henne. Men som sagt, sådant kan man skratta gott åt i dag och i framtiden. Man måste ju bjuda på sig själv även vid tillställningar.
Foto: Mikke
Foto: Mikke
Foto: Mikke
Kommentarer
Trackback
